Hej då!!!

Började skriva min blogg för lite drygt två år sedan. Det var efter att min man, P, friat till mig som jag skrev det första inlägget. En blogg som följt mig ända sedan dess och som har betytt ganska mycket för mig hur konstigt nu det kan låta. Men bloggen och sedan att ni alla, vänner som främlingar, läst den och gillat den har betytt mycket. Kommentarer man fått i bloggen, på facebook eller i verkligheten från er har betytt mycket och det i kombination med att jag älskar att skriva har fått mig att fortsätta skriva även om det varit motigt många gånger.

Själva skrivandet är absolut inte motigt, men det har funnits många omständigheter runt omkring på plats här i verkligheten som inte har gjort det så lätt alla gånger. För nästan 1½ år sedan kom kulmen på det som kändes som ett personligt fängelse. Då, liksom nu, tvivlade jag på att fortsätta med mitt bloggande. Men många av ER bad mig att fortsätta och det ångrar jag egentligen inte att jag gjorde då. Kanske skulle jag bara ha gjort det på ett annat sätt redan då för att slippa behöva känna det jag gör idag. Det sista året har det, trots att jag känner det som att jag ofta får censurera mig själv i bloggen (vilket NI tack och lov verkar vara ovetandes om) känts lättare och lättare att skriva. Och därför ångrar jag inte beslutet att fortsätta. Men men, den fula verkligheten kom ikapp och med den kom även tvivlet tillbaka, BIG TIME. Jag beslöt mig för i lördags att nu fick det räcka! Att blogga kan omöjligt vara viktigare än min och min familjs hälsa och lycka. Jag måste stänga ner min blogg. Oavsett hur viktig den är och hur mycket den nu betyder för mig…Men den skadar mig på ett sätt som jag inte trodde skulle vara möjligt. Det känns faktiskt oerhört fånigt och tragiskt att det ska behöva påverka mig såhär, men eftersom det nu gör det, och eftersom jag känner som jag gör så finns det inget annat sätt att lösa det på.

Det har tagit mig några dagar för att orka ta tag i det hela med nedstängningen, men inatt vaknade jag av att Erik grät. När jag satt där nere på hans sängkant och bokstavligt talat kunde höra hela min underbara familj slumra sött så kände jag bara att det är väl F*N om en enda människa ska kunna få förstöra så mycket för så många andra. En dröm jag haft sedan jag var barn är att bli författare och att få skriva. Blogga har varit ett sätt för mig att få uppleva detta och det har gett mig en känsla av tillfredsställelse. Dessutom anser jag att jag har ett så otroligt lyckligt och underbart liv där många fantastiska människor florerar dagligen i form av man, barn, föräldrar, syskon, svärföräldrar, vänner och händelser att det för mig skulle kännas som ett nytt personligt fängelse att inte få dela med mig av det som händer i mitt liv. Jag ser en tillfredsställelse i det, och jag vet att många av er som läser bloggen också har känt någon form av förnöjsamhet i det ni läst eftersom ni fortsatt att komma tillbaka igen och igen för att ta del av min verklighet, oavsett hur fin eller ful den må vara för tillfället. För även om jag för det mesta skrivit om de bra tillfällena i livet så betyder inte det att min verklighet emellanåt inte kantas av fula och tråkiga saker, men just det har hört till en del av de saker som jag tyvärr varit tvungen att censurera mig själv emot då jag haft personer runt mig som inte är ett dugg intresserad av att veta sanningen, utan bara för att förvränga den till sin egen fördel.
Min son på 2,5 år hjälpte mig i alla fall inatt att ta beslutet. Och nu är det genomfört. Härmed avslutas den här* bloggen och det är en oerhört stor lättnad samtidigt som jag är uppriktigt sagt förbannad och ledsen!

Tusen tack till er som följt den på uppriktiga grunder. Jag hoppas att den gett er nåt, och att ni haft en trevlig stund när ni tagit del av den. 
Hoppas på ett återseende!*

Tack!!!

Whats for dinner???

Igår hade vi lyxat till det med vår favoriträtt. Egentligen ingen lyx i sig, men eftersom det är nåt av det godaste som vi (enligt mig iallafall) äter så känns det otroligt lyxigt!

Är det nån av er som kan gissa vad det är????

Jasså, inte? Kan ni verkligen inte se det ens om ni tittar noga på bilden, den med det bruna innehållet???!!!

Men om jag hjälper er lite då. Kolla in den andra bilden också, den med det lite ljusare innehållet på...

Det är exakt samma sak på bilderna, bara två olika sidor av det....

Ser ni nu då vad det är gör nåt????

Nej, då kan jag nog inte hjälpa er mer utan att avslöja det...

Det är..... Håll i er nu.... HALLOUMIGRATÄNG!!!!!


Va??? Kunde ni inte lista ut det??? Nej iofs, nu är själva kletet bortsköljt för att ni skulle kunna se att det var halloumi, men jag tror att budskapet gick fram kanske....??

Det var Pers tur att göra gratängen igår eftersom jag var på zumba som sagt. Men att sätta en Halloumigratäng på "golvet" i ugnen i 200 grader, i över en timme, är inget smart drag....

Såhär ser den halloumin ut då märkte vi när vi väl fick loss den från ugnsformen....

Men Per, jag älskar dig ändå!!! Och om det är till nån tröst då hade fått den bästa smaken på kletet någonsin!!!! Bra jobbat!!!!

Vatten är underbart!

Tänk vad mycket man kan göra med vatten. Igår skulle jag iväg på zumba, jag har mina rutiner när jag ska iväg och en speciell väska med det jag ska ha med mig. Det som inte ligger kvar i väskan från gång till gång är min vattenflaska eftersom den körs i maskinen efter varje pass. Detta brukar inte vara några problem utan i stort sett brukar jag vid varje pass komma ihåg flaskan med härligt kallt fräscht vatten, även om det kan ta mig ett par vändor ut och in mellan bilen och huset (det är väl det som vissa skulle kalla för mina rutiner...) innan jag kommer iväg. Men igår då kom dagen då jag glömde flaskan för första gången. Nu löste sig det med plastmuggar på plats visserligen så problemet och konsekvenserna av min brutna rutin igår visade sig inte förrän imorse, en kvart innan avfärd till dagis!!!!

Kommer ut från badrummet och hittar mina små gossar nakna!!!!! Runt soffbordet har de samlats för en alldeles ny lek. Lekens verktyg bestod av nedanstående attiraljer och det som inte syns på bilden är att flaskan som igår var full av härligt gott kallt fräscht vatten, numera är TOM! Desto mer vatten fanns på barnen, soffan, mattan och bordet!!!!

Viktors försvar var kort och gott;

"- då skulle du väl inte ha glömt den och ställt den så vi kunde ta den då!!!"

Nu är vi kvitt! Big Time....

Någon som ser vad som fattas på bilden????? Jo, det ska jag tala om för er nu!

Var ju på spa i helgen. Det sista jag gjorde var att delta i ett pass. Under tiden hade min make lovat att städa ur rummet och packa ner allt som skulle med hem. Mitt vanliga dåliga samvete för att lassa över allt ansvar för en stund på maken gjorde att jag upprepade gånger frågade honom om det verkligen var ok att jag lämnade honom med allt. Han försäkrade mig gång på gång att det var helt ok och att det bara var roligt att jag ville gå iväg och köra passet. Tre gånger, TRE, hörde jag honom säga att "-det är lugnt, Per i Näs fixar detta. Jag ser till att alla saker som ska med hem packas ner och kommer med tillbaka hem!"

Bilden nedan är tagen hemifrån vår hall. Där brukar alltid min plattång hänga då det är där jag gör mig iordning på morgonen. Men som ni kan se på bilden så finns det ingen plattång som hänger där längre. Hur kan det komma sig då??? Jo, för att den hänger kvar på hotellrummet i Sunne!!!!

Och han som lovade ta med ALLT hem! Bygglampor i all ära, men nu är vi kvitt, Big Time!!!!!!

En helg i hälsans tecken!

I helgen har jag och käre maken varit på Selma spa i Sunne. Det var en julklapp som vi fick av våra mammor. Ett dygns helpension inklusive barnvakt! Det tackade vi för och njöt i fulla drag. Vi är i mångt och mycket ganska hälsomedvetna i vår familj (beroende på vilket läger ni nu står i). Vi försöker tänka på våra barns hälsa i främsta rummet likväl sim vår egen även om det bland barnen ibland bemöts av stora protester. Men vi är långt ifrån hälsofreaks, vi gör våra punktinsatser då och då och när timingen stämmer. Vi är nog sådär lagomt hälsomedvetna. En liten skål godis för barnen på lördagen, vatten mjölk eller mineralvatten som dryck även om Jesper kan lyxa till det med ett glas cola på helgen. Sedan vi började med lchf är antal middagar bestående av snabbmat mycket få. Vi är oftast utemänniskor, tack vare maken. Begränsat frukt-intag för barnen, mycket grönsaker och oftast hemlagad mat från grunden på bra råvaror....

Det som jag personligen tycker är alldeles för lite sv så är det motionen. Jag kör zumba två gånger i veckan men annars är det trögt, jag vill och planerar för fler pass i veckan samt promenader men precis som kvinnor i alla tider så får jag så oerhört dåligt samvete när tid ska läggas på att prioritera mig själv. Barnen, Per och hemmet lyckas alltid på nåt sätt hamna på första platsen och träningen på efterkälken.

Men nu i helgen var det alltså hälsa och träning som stod på schemat!

Vi åkte dit, till spa, lagom till lunch och åt i lugn och ro inför vår debut som spa-besökare. Debuten blev ett pass som hette SpaRelax där vi snabbt
kom ner i tempo och andning samtidigt som vi fyllde på med mer energi.

Avslutade dagens aktiviteter med styrka och kondition samt en halvtimmes simning.
Middagen: en trerätters middag i lchf-style! Tack kocken för ditt stöd!

Söndagen inleddes med Qigong med härliga rösten Gunnar, och en lång och god frukost. Så lång och för god för att hinna med core-passet som var inplanerat. Blev ett mixpass bestående av styrka och step istället som avslutning på helgen. Ett pass som samtidigt som det gav mig ny energi inför hemfärden fullständigt tog slut på mig! Tack vare en alldeles underbar instruktör blev man peppar att ta ut sig till Max!! Tack Malin för det!

När vi kom hem var jag laddad för ett pass zumba, men fick lägga krutet i vedhögen istället då zumba-instruktören var sjuk!

Nu har jag önskat mig en helg på spa minst en gång om året, och en lååååång weekend i 35-års present!!!

Tack mamma och svärmor för en superbra helg!!!

Och tack mamma för att du kommit hem igen, det gav mig också en extra kick idag!!! Är inte detsamma utan dig, sjuk som frisk, men vid sjukdom är det ingen lek alltså :-) love ya!!!!

Lathund för vikarier!

Har efter mina erfarenheter som vikarie och efter samtal med andra vikarier kommit fram till att livet som vikarie inte alltid är så lätt. För egen del har jag inte upplevt några problem inom förskolan eller den lägre skolåldern. Däremot blir det lite värre ju högre upp i åldern man hamnar som vikarie. Förutom mina VFU perioder från lärarutbildningen som delvis var på högstadiet så gjorde jag idag min debut som vikarie på just högstadiet. Om jag trivdes??? Man kan säga att jag överlevde och kan nu berätta om mina erfarenheter!

Men efter dagens erfarenhet kände jag väl att det mer kanske är behov av en liten informationsguide än en erfarenhetsbeskrivning för andra vikarier. Så med mina erfarenheter samt andra vikariers beskrivningar så har jag nu skrivit ihop en liten lathund för vikarier som kanske kan komma väl till pass i din kontakt med släktet ungdomar. Och tro mig, de är ett släkte för sig. Ett älskat släkte, men ack så speciella!!!

Annas lathund för vikarier;

1. Mingla i korridoren. Innebär helt enkelt att man ska lalla omkring i korridoren. Egentligen för att vakta, men förklädd till hipp kompis. Resultatet blir att de obstinata ungdomarna som högljutt stökar och hänger omkring bland krokar, skåp, bänkar och fönster som apor tvärt tystnar bara vid synen av vikarien. Och om vikarien skulle råka ta kontakt av någon anledning med en elev så kan en eventuell motprestation kunna göras, dock med ett lågmält, blygt "under lugg" svar. Ibland med omringade fnissningar. Denna knepiga tystnad kommer att hålla i sig ända tills vikarien avlägsnat sig.

2. Rastvakta.
Då står eller går man på skolgården. Helt ensam. I ur och skur, i plus som minus grader medans 90% av eleverna på nåt sätt lyckats ta sig in och gömt sig väl eftersom det bara är vikarien som fått i uppdrag att korridor-mingla och denne nu befinner sig utanför skolans väggar. Men men, de barn/ungdomar som ändå tycker frisk luft är ok för en stund behöver också tillsyn. Nu brukar det inte bli så mycket tillsyn att prata om eftersom man mest går omkring för att undvika att träffas av bollar, väskor, skor, pennor och dylikt som kan komma farandes i full fräs genom luften. Detta beror inte på att de medvetet vill vara elaka mot dig eller att de vill träffa dig, det beror helt enkelt på att som vikarie så syns du inte utomhus, eller syns och syns, du finns helt enkelt inte som vikarie.

3. Mat-ro.
Du kommer att bli tilldelad en plats vid det bord där den/de stökigaste eleverna sitter. Själv vet du inte var matsalen eller maten med bestick osv finns, och när du väl hittat dit på egen hand eller hjälp av någon vänlig själ så finner du att eleverna som du ska dit för att vakta snabbt slängt i sig maten och är på väg att dra (om de inte hamnat i bråk vill säga så halva lärarstyrkan fått rycka in och ta hand om "dina elever"). Detta resulterar i att du får sätta dig ensam vid ett bord och äta din lunch på den oerhört korta tid som återstår. Men ha koll på tiden, släng i dig maten, för snart måste du lista ut var sjutton du ska göra av disken också....

4. Rast.
Nu pratar jag om din egna rast, den utan elever och utan klassrum. Hade du varit ordinarie lärare hade rasten även inneburit utan böcker och utan planering. Men nu är du inte ordinarie, utan du är en vikarie och då ägnas en mycket stor del av den egna så efterlängtade rasten åt just planering och uppläggning av lektioner. De resterande minuterna som återstår av rasten delas in i två kategorier. Den ena är när du blir personalrummets mittpunkt. Alla lärare sitter då i en cirkel runt dig och bombarderar dig med frågor. Var? Varför? Hur? Det bjuds på kaffe och tilltugg. Och detta ger i sig upphov till nya frågor. Vad? Varför? När?
Den andra kategorin är den tysta. När du inte existerar. På sin höjd är det någon som höjer lite på blicken när du kliver in i rummet. Den tysta kategorin betyder nu inte att det är tyst i rummet, tvärtom. Den enda som är tyst är du, eftersom du ju inte finns. Övriga lärare diskuterar och samtalar intensivt. Det skrattas och skämtas, det mesta om interna saker förstås, så för att inte verka vara som häxan surtant på studiebesök så le. Le och visa din uppmärksamhet aktivt likt en fånig nickedocka. När dagen är slut, glöm bort att du varit där!

5. Undervisning och material.
Här är det spridda skurar. Det kan variera från att du i god tid fått telefonsamtal, mail och information om din dag på skolan till att du inte ens möts av en lapp med ett hej på! Då får du improvisera, men absolut inte helt på egen hand. Du får försöka lista ut hur den ordinarie läraren vill ha det för att i efterhand slippa repressalier.

6. Planering.
Om du hör till de som fått ett telefonsamtal/mail i god tid så finns det gott om tid för planering och under eget ansvar. Men som sagt, detta hör inte till vanligheterna så ställ in dig på att du får slita med detta under din egna efterlängtade rast! Eller sätt ungdomarna i arbete och gör planeringen på lektionstid. Tyvärr brukar inte tiden räcka till för det eftersom du är fullt upptagen med att dämpa ljudnivå, lösa konflikter, tjata, gnata, gnälla, förklara och jaga elever i korridorerna.

7. Presentation.
Nu ska jag ge er ett viktigt råd. Ju yngre eleverna är desto mer intressant är du. Detta betyder att det liksom såklart blir det motsatta åt andra hållet. Ju äldre eleverna är desto mindre intressant är du. Har de kommit över 13 år ungefär, ja då finns det egentligen inget intresse alls. INGET!!! Så gör dig själv en tjänst, om du ens skulle hinna med det och därför slås av tanken att presentera dig, LÅT BLI! Detsamma gäller en presentation av eleverna... LÅT BLI! Det besparar dig mycket...

Livet som vikarie är speciellt! Det är kul och det ger många erfarenheter. Vissa mer eller mindre roliga, så ta del av lathunden så klarar du dig rätt ok!

Är jag skyldig en nu eller???

Vi renoverar ju konstant känns det som. De sista projekten, vinden och Jespers rum är sen några månader "färdiga", och kvar väntar ju nu hall och trapphus även om snickaren har tagit sommarledigt och gått och blivit trädgårdsmästare/parkförvaltare... Han är tydligen säsongsarbetare den där rackaren...

Jaja, när vi renoverar är det mycket sällan vi använder oss av papp till att täcka golv med eller plast till annat. Men nu sist, på Jespers rum, då minsann åkte pappen fram och sände som en kvadratmeter täcktes med papp.

Något som vi använder oss av betydligt mer är bygglampan. Från att ha litat på solljuset har jag med åren blivit omvänd och bygglampa är ett absolut måste vid renoveringar. Dels pga ljuset men även pga värmen den avger så man kan stå i linne och arbeta istället för lager av kläder som är i vägen...

När Jespers rum var klart, rev vi bort all papp (läs jag) och för att tjäna lite tid, arbete eller vad det nu var så vek jag liksom ihop hela pappen som ett filodegsknyte och bar bort till brasan. Det eldades vilt under glada tillrop upp allt skräp efter renoveringen och rummet städades och flyttades in i. Jesper trivs otroligt bra kan jag tillägga...

Men då dök frågan upp: "- var är bygglampan???"

Jo då så att..... Det vet vi nu!!!